Att efter 3 år av universitetsstudier inse att man inte riktigt är där man hoppades på får mig att både vilja gråta blod och hoppa högt av extas på samma gång. Planerna om drömjobbet, lönen, lägenheten..alla de där materiella sakerna som jag då förknippade med framgång existerar inte längre. Åtminstone inte i lika stor utsträckning. Innebär det att jag har lärt känna mig själv lite bättre under de här åren? Till min stora skräck, JA. Att inte riktigt vara belåten med det jag har kommit till insikt med är väl nästa projekt att jobba på. Men först ska jag bara skriva en C-uppsats.